hur det är med mig nu?
hur det känns?
att ha flyttat.
börjat ett nytt liv.
om jag känner mig ensam?
ledsen?
jag tänkte berätta kanske lite.
kort sagt:
det känns bra.
längre sagt:
det känns så rätt som något kan bli. jag har inga tvivel, ingen ånger, inga funderingar om jag gjorde rätt. har inte haft ett uns av det faktiskt. det låg så långa funderingar bakom, så många gånger av "kämpa" och "försöka".
saknad? kanske. har inte hunnit känna det än. saknar vissa små grejer. personen jag levde med. vännen och de roliga grejerna. bara en positiv saknad, att det var då och bra då. det här är nu och bra nu.
ilska eller besvikelse? visst, det kommer och går. på mig själv. på den andra. inte en besvikelse eller ilska som blir en djup grop där jag fastnar. den gropen kravlade jag omkring i förra året. nu mer som en språngbräda. jag tar sats från den när den söker upp mig.
ledsen? tja, inte egentligen. har mest njutit av känslan nu. jag har varit ledsen tillräckligt länge. är färdig med det för en tid. nu vill jag leva.
ensam? nej. jag är ensam men känner mig inte ensam. inte på ett jobbigt sätt. jag har så mycket fina människor omkring mig och så har jag mig själv. jag trivs i mitt sällskap, jag är en ganska fin människa tycker jag för det mesta. jag gillar att vara ensam ibland. det skrämmer mig inte. alldeles säkert kommer jag att känna mig ensam nån gång när jag går hem från festen med alla paren och familjerna som går hem tillsammans. eller nån fredag när alla myser med sin familj - den där närmaste, som i pojk/flickvänner, egna barn, osv. dessutom är dryga 8 år en lång tid tillsammans med någon.
verklig ensamhet är ändå inte att vara ensam.
att känna sig ensam tillsammans med någon, ensam i ett förhållande är en mycket värre ensamhet.
just nu vet jag inte vad framtiden för med sig. är jag ensam? träffar jag någon? eller några? finns det "den rätta" eller flera rätta? kanske det är som en del säger att det inte finns "den rätta" för livet ut.
(ursäkta alla ni som har hittat er "rätta" och tror på det livet ut - jag hoppas det är sant för er)
jag har släppt mina föreställningar om hur världen "borde" vara och tänker titta på den som den är. som den blev.
kanske blir det barn en dag. kanske inte. den drömmen vill jag inte släppa. tänker inte än.
lärdom?
oj, de är många, återkommer i senare inlägg. men det bästa råd jag fick på vägen, i augusti:
såna här beslut är det bara en person som tar.
man tar aldrig dessa beslut tillsammans. det kommer inte den där fina diskussionen där vi pratar igenom allt och tillsammans kommer fram till vad det blir av oss. där vi gråter och skrattar tillsammans och tillsammans väljer en väg, tillsammans eller var för sig.
det är en som lämnar och en som blir lämnad.
så är det.
även om båda sedan är nöjda.
och jag vill sticka hål på bubblan om att den som blir lämnad är den som har det riktigt taskigt.
(med undantag för otrohet eller annan j*vlighet) att vara den som lämnar ett förhållande som inte fungerar är inte heller lätt.
känna sig skit, misslyckad, besviken och hitta sin självkänsla på botten är inte endast förunnat dem som lämnas, de som lämnar går igenom samma sak. skillnaden är antagligen bara att processerna går i olika takt.
det här sista ville jag mest säga för den allmänna diskussionens del. jag tar inte ställning till den andra parten just i detta fall. det här är min blogg och jag beskriver bara mina egna tankar och känslor - ingen annans.
ville dela med mig lite av mina feelisar - så nu vet ni som undrar och kanske någon fick en ny tanke.
tack och godnatt.
