veckoslut hela tiden

jag tycker det är veckoslut hela tiden.
det var ju precis måndag och nu är det veckoslut igen. bara liksom kul grejs hela tiden.
från paddling i skärina blir det nu helt annat.

middag ikväll på intressant restaurang - ser fram emot mat-upplevelsen!
imorrn på morgonen susar jag och bästa mamma min till Stockholm. vi ska fira världens bästa 3-åring:

så ska jag träffa en vän från tiden som journalist - vi jobbade ihop på nyheterna och hade mycket kul. tror inte vi setts på 5 år! så det blir nog en lååång kväll!
på söndag träffa en annan kompis från tiden i mediehuset i böle och sedan tänkte jag det här:
en sväng till denna mysiga butik.
strosa runt på fotografiska. 

tror det blir riktigt riktigt bra det här.

effektiviteten själv...

idag har jag fart på. bränner av på todo-listan så det slår gnistor om det. postiv feedbak ger ofta sådana effekt på mig.

tänkte också våga gå mot strömmen och säga att jag gillar detta väder, tycker det är lite mysigt med sommarregn och det blir bara grönare för varje droppe som faller. och efter regn kommer ju sol så jag njuter av lite regn nu*.



* regna flera veckor behöver det ju inte, men två dagar gör inte så mycket i min värld. speciellt då det känns som om denna vår varit ovanligt solig. om inte annat så i mitt sinne.

ca 5 centimeter

idag växte jag igen ca 5 centimeter. sådär psykiskt. kanske nästan 10 cm nu, då jag till och med säger det "högt".

jag stod framför en grupp, pratade ledarskap med dem. de såg nog inte att jag växte. de har nog trott på mig redan länge. lyssnat på vad jag har att säga.

men just framför den här gruppen blev det denna gång annorlunda.
den här gången trodde även jag. på mig själv. jag tyckte att jag hade nåt att säga. jag stod trygg i mig själv. plötsligt var inte slideshowen viktig eller tidtabellen. utan det jag hade att säga var viktigt. tempot var rätt och lugnt. jag var här och nu och vi pratade sak.

det är först när man blir trygg i sig själv som man verkligen lyser. som jag har sagt förr; först då du klappar dig själv på axeln och tror på dig själv - det är då du blir riktigt bra. när du är okej med den du är eller det du har att säga. det är då du också verkligen "hör" andras feedback.

det är inte lätt och jag påstår inte att jag lyser i allt och hela tiden. ta detta inlägg som skryt eller inte - helt hur du vill. men jag säger att jag vågar tro att jag är ganska bra på det jag gjorde idag. ingen överraskning för någon annan, men nu tror jag verkligen på det själv - och det är det som räknas. och man får säga högt att man är bra på nåt - det är min åsikt. som allt i livet så går självkänslan ändå i svackor - upp o ner. så varför inte njuta då man kan?

jag är helt säker på att DU är bra på en massa - har du sagt det till dig själv?
gör det! säg högt en sak du är bra på innan du går och lägger dig. somna stolt och glad över det. aj tusan så man sover gott! :)

vänd på pappret

nåt jag funderat på. 

varför tror vi oss så lätt ha svaren på andras människors liv? varför pratar vi om andra och deras sätt att leva då när de inte är på plats? 

sen när vi ses så pratar man ditt o datt - vad har du gjort, vad gör du? varför inte då ställa frågorna - varför gör du såhär, varför valde du så, hur trivs du med ditt liv? 

om vi nu har åsikter om andras liv så kan det ju vara värt att diskutera med dem det gäller. inte med andra. 

o viktigast av allt, kom ihåg att då du analyserar någon annans liv så gör du det ALLTID med ditt eget liv, dina erfarenheter, värderingar o åsikter som referensram. men andra lever inte enligt dem, utan enligt sina egna. du känner ALDRIG till hela bilden i den andras liv.

som en klok vän sa: en vit A4 kan se helt annorlunda ut på andra sidan. 

bullentin

jag lever o mår prima.
ifall nån undrade alltså.

paddlingsresan var så fantastisk att jag lever en evighet på det! bild-kavalkad utlovas snart.

nu sitter jag på chefs-dagar. och igen minns jag varför jag jobbar med det här. ledarskap o människor är fruktansvärt intressant. jag kan prata evigheter om det, diskutera med chefer.

efter regn kommer sol

då kan man ta en kvälls-paddling.

sen smakar öl, ett dopp o grillad hamburgare bättre än bäst.

alla vet vi att efter regn kommer sol. ändå kan det nästan kännas vemodigt ibland. eller liksom lite borttappat.

vad gör man sen? hur ska det bli i solen? där på gränsen mellan det gråa och blåa är världen vacker o samtidigt vemodig. sorgsen och lycklig. borttappad och funnen.

på resa

stigit upp i gryningen o susat till åbo. vi drar till åland för några dagar paddling. våren är bäst!

frusse

hade ett frustrerande möte nyss och nu sku jag helst morra o spotta en stund.
klarar inte av att fokusera på nåt annat jobb så måste surfa runt o spotta färdigt först.

samtidigt vaknade igen en massa framtidstankar i huvudet. kanske dags att fundera vilka visioner som ska förverkligas och vilka inte.

eller så morrar jag bara för stunden.
 

för tillfället...

...idkar jag regelbundet eftis hos mig. förra veckan var det pyjamasparty, denna vecka har gått åt till att återupptäcka mina barbien och tillhörande stuff från barndomen*. och ikväll var det BUU-klubben o namnsdagsglass.

mycket bra koncept att köra lite barn-samvaro eftermiddgar då man tampas med vuxna hela dagarna. kontraster är alltid bra och egentligen är vuxna inte ens så himla mycket klokare än barn, skillnaden är främst att de tror sig vara det.


* det här med barbien då? nåt säkert många jämnställdhetare grämer sig över idag. jag har väldigt blandade känslor till att packa upp dem.

herreguud ett sånt leksakskoncept. Barbie med stora bröst o trådsmala midjor, sixpack och vältränade armar på Ken. äckligt konceptuellt. och nästan skrämmande att barnen fort var inne i att leka bröllop.

och samtidigt minns jag ju hur jag kunde leka i timtal med dem. bygga hus på klipporna på lande. det var äventyr, resor till konstiga ställen, balett-tävlingar, kärlekssorger och allt det där klassiska. jag minns när jag sparat tillräckligt pengar att själv kunna köpa den där Barbien jag tittat på länge. hon med ljusröd klänning och hela fastaget.

och nu har eftis-gästerna varit uppslukade i lekar med dem 3 eftermiddagar...

så är det nu sen fel eller rätt? och är det faktiskt leksakerna som skapar stereotypierna eller är det vi människor? och skulle vi ens klara oss utan stereotypier och klassiska uppfattningar om det "normala"? samtidigt som det egentligen inte finns nåt "normalt" så har ju människan ett grundbehov av trygghet. att skapa ordning och reda i sin tillvaro. att göra små fack där man kan sortera sin värld. normalt och ickenormalt.

hur som helst så är ju det mest korniga av allt att jag lekt med pilot-Ken som liten...

 

jag fnissade så jag vek mig dubbel då jag packade upp honom, hade glömt honom... (ni som känner mig inser det lustiga...)
 

glad morsdag

hoppas ni alla fina mammor jag känner haft en fin dag! jag firade min mor med brunch, blommor, promenad o skumppa - det var fint.

 

och kortet jag gav henne är mitt budskap till er alla mammor och alla kvinnor - vi blir bara bättre!