förväntnings-allergi

när jag målade tak igår insåg jag en grej.

 

jag är för tillfället allergisk mot förväntningar. eller egentligen känslan av att andra förväntar sig saker av mig.

 

därför är söndagar bäst - det är vilodag, guds dag, vad som helst - men det är en dag då ingen förväntar sig nåt av mig. jag förväntas inte svara i telefon, jag förväntas inte fatta beslut, jag förväntas inte ha svar på kluriga frågor eller lugnande ord i struliga situationer. ingen förväntar sig att jag levererar nåt eller får nåt gjort på söndagar. jag förväntas inte hålla tidtabeller, hinna med allt, fixa allt.

 

annars känns det som om jag är inne i en rulle av leverera och fixa. på jobbet och utanför det. hinna med möten o rekryteringar, hjälpa chefer, komma ihåg att föra bilen på service där emellan, betala mina egna räkningar, ta ställning till förtroendemannens frågor, planera semester, komma ihåg att hämta vinterjackan från tvätteriet (snart slänger de väl bort den), vara glad och ivrig, planera för hösten, förbereda sånt som händer efter semestern.

 

puh.

nåjo, så farligt som det låter är det inte, men jag är allergisk för att lova nåt inför semestern eller ställa upp på nåt med tidtabeller. jag vill träffa fina vänner, göra sånt som faller mig in. jag vill inte att någon står bakom dörren och väntar på nåt jag ska göra. jag vill att den som väntar gör det för att den bara vill vara med mig. utan tidtabeller, utan planer. och sen gör vi nåt skoj som faller oss in.

jobbar här idag - idag får man förvänta sig saker av mig.