visst vill väl vi alla innerst inne bli uppskattade o älskade? säg att du också vill det? visst är det väl ett männskligt drag att vilja höra fina ord och uppmuntran. ändå ska man ju inte söka det. uppskattningen alltså. känns som om det inte är helt okej i vår kultur. man ska jobba hårt, vara ödmjuk och bara själv förstå att det är bra. vi är inte så bra i finland på att ösa över varann vår uppskattning. och det är klart att nån måtta får det väl finnas.
men visst vill alla bli hörda och ses. jag försöker leva enligt att se o höra andra. alltid lyckas det inte o vissa dagar skiter jag blanka f*n i alla andra.
jag har nu det senaste året upplevt två personer. väldigt annorlunda mig. som jag ska jobba nära ihop med. jag har suckat lite inför det. hur ska det gå? det tar så mycket energi då de jobbar/fungerar på helt annat sätt. jag måste ställa om mig. tänka hur jag gör, hur jag säger.
hurja så det betalar tillbaks sig! jag har gett dem tid, stannat upp o lyssnat varenda gång våra vägar korsats och lite extra därtill. o nu. nu kommer de själva! tar kontakt, vill prata. nu ser de oxå mig o ger mig en puff! en glädje annorlunda än förr syns. ibland får jag påminna mig att stänga munnen, så kan de överraska mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar