jag har nästan hela livet varit hundägare, eller åtminstone hundrastare.
och jag har tänkt på en sak. hundar är viktiga för fyllon.
när man möter ett fyllo på hundpromenaden så spricker ofta det sargade, smutsiga, stela ansiktet upp i ett varmt, mjukt leende. och buttert muttrande byts ut mot ett sluddrande glatt "kukkuluuruu, kukas se siellä?"
fyllot pratar till hunden, inte mig. och hunden viftar överseende men ändå glatt på svansen. i tonåren skyndade jag mig förbi fyllon. nu bjussar jag på det, jag går lite långsammare och låter dem gurgla på åt hunden medan jag går förbi. jag kan till och med småle åt fyllot (som oftast mest svarar med en förvånad min).
jag tror att hundmötet är den enda gång fyllot möter någon som inte direkt gör en stor lov runt hen, rynkar på näsan eller låtsas att fyllot är osynligt. jag tror osynligheten är värst - och hunden ser dem ändå alltid även om inte heller hundar älskar alkoholpåverkade människor.
jag tycker det är fint att se en människa le av mänsklig tillgivenhet och glädje. människans ansikte blir mjukt när den möter något mjukt. sådär som människor byter min när de hälsar på småbarn eller söta djur. hur mycket man än sjabblat bort sitt liv och sin hälsa kan jag gärna låta fyllot få den där varma goa känslan ett leende ger i kroppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar