då var det färdigt.

nu säger jag tack för mig.

nån dag kanske här igen. eller så inte. tiden får visa. men nu ska jag lägga ner denna blogg. sluta med andningshjälpen nu och då. nu får den vila utan skrivkramp.

bloggandet började här och med en ostpaj. den 21.4.2009. för 4 år och 7 månader sedan.

sen har bloggandet följt mig genom en resa som är obeskrivlig, så många resor som rymmats med under dessa år:

en resa till Indien.
min mormor som betydde en värld för mig och gick bort.
ett jobb, en chef och kolleger som fått mig att växa flera meter per år mentalt. jag har lärt mig så mycket, sett så mycket, upplevt så mycket och utvecklats som männsika något fenomenalt.
vardagen i helsingfors.
gu´barn som vuxit och lärt mig mer än jag lärt dem.
en resa i ett förhållande och ur ett förhållande.
sorger och besvikelser till stunder av lycka.
resor, somrar och vintrar med vänner och familj.
mest av allt ändå lycka. jag är en lyckligt lottad människa och eftersom jag inte tror bara på lotten så har jag också skapat min lycka.

nu vete jag f*n vart det här livet ska bära. men bär gör det i alla fall alltid. och det är det fina med just livet. bara man vågar tro på det så bär det.


har mycket att skriva, mycket jag tänker och känner. men just nu känns det plötsligt för privat. gillar inte att skriva så att jag måste tänka efter, fundera på formuleringen.

nu ska jag leva och göra just det som känns rätt - sånt här - det blir man glad av.

tack till alla som läst nu och då. ni är säkert inte många kvar här efter denna tysta höst, men jag har varit glad för era besök här.

alltid finns det en ny morgon och nya äventyr att upptäcka! ta hand om dig!

den bästa idé jag hört

Lisa har en alldeles strålande idé åt butiksbranschen - kolla den o samtidigt kan du ju sätta en slant i bössan för att hjälpa! jag utmanar dig - vi har nog råd att hjälpa med en liten slant!

http://livetmedlisa.ratata.fi/blogg/article-48016-338329-bada-i-pengar-och-ris

fyllehund

jag har nästan hela livet varit hundägare, eller åtminstone hundrastare.

och jag har tänkt på en sak. hundar är viktiga för fyllon.

 

när man möter ett fyllo på hundpromenaden så spricker ofta det sargade, smutsiga, stela ansiktet upp i ett varmt, mjukt leende. och buttert muttrande byts ut mot ett sluddrande glatt "kukkuluuruu, kukas se siellä?"

 

fyllot pratar till hunden, inte mig. och hunden viftar överseende men ändå glatt på svansen. i tonåren skyndade jag mig förbi fyllon. nu bjussar jag på det, jag går lite långsammare och låter dem gurgla på åt hunden medan jag går förbi. jag kan till och med småle åt fyllot (som oftast mest svarar med en förvånad min).

 

jag tror att hundmötet är den enda gång fyllot möter någon som inte direkt gör en stor lov runt hen, rynkar på näsan eller låtsas att fyllot är osynligt. jag tror osynligheten är värst - och hunden ser dem ändå alltid även om inte heller hundar älskar alkoholpåverkade människor.

 

jag tycker det är fint att se en människa le av mänsklig tillgivenhet och glädje. människans ansikte blir mjukt när den möter något mjukt. sådär som människor byter min när de hälsar på småbarn eller söta djur. hur mycket man än sjabblat bort sitt liv och sin hälsa kan jag gärna låta fyllot få den där varma goa känslan ett leende ger i kroppen.

 

farsdag

har firat min roliga far. han som samlar på båtar och av mina vänner kallas för Finlands James Bond. nu är han dock pensionerad agent o har sadlat om till båtsysslare, museologi-studerande och konsult.

det fina idag var att vi också på sätt o vis firade morfar lite. så ett kort brev till himlen här:

hej morfar!
idag har din kära fiskarbåt - blåa båten, papattajan, puttputt-båten (kär båt har många namn) - äntligen fått flytta in i ett torrt bo. hon har stått på klippan alldeles för länge för att vi skulle våga sätta henne i sjön, hon är ju ändå en dam i värdig ålder. nu ska hon få stå i skydd från snö och storm. bli ompysslad såsom äldre damer behöver. om några år ska hon väl puttra på havet lite igen.
jag hoppas du, morfar, får ditt lilla, finurliga, glada småleende på läpparna nu. det här blir nog bra.
/ heidi



jag bjöd på farsdagsbrunch

hon lämnande skärgården där hon bott i minst 50 år. för att tas hand om i gamla brukslokaler.

jag hatar att se båtar "flyga" - så fel. lika spännande varje gång.

värdigt sällskap, gamla båtar o gamla bilar är fina.  

Krångel Ab - båt- och bilsyssleri. ett lustigt företag.

dags för nåt annat hörrni

nu är det dags att den här bloggen tar sig i kragen efter allt golv-gnäll. denna fredag ska det drickas golv-skumppa i goda vänners lag o sedan är golv-fadäsen och ångesten begraven for good.

snart ska jag leverera lite nev jårk-stämningar för det vara bara så bra att det sällan kan bli så bra.

kör dock en liten eloge till mitt ressällskap nu. samtidigt till mina vänner - för de är de finaste typer jag vet!


reste tillsammans med en av de bästa av filurer
en sådan där som står ut med alla mina krumelurer

jag tror mig (kanske många andra också tror) ofta vara särdeles munter och gladlynt
men jag kan ha sådana skov av odefinerbar butterhet eller irritation att det är långt från vackert pynt.

säga fult eller trampa på viktiga människors tå,
samtidigt som jag egentligen vill viktig för dem stå.

men dessa typer som lyssnar på mitt fräs och fräser tibaks
typer som säger sanningen när det gör ont
petar på mina fula sidor
men också får mig att känna mig som den bästa och snyggaste och viktigaste i världen
som ser mig svag men också tycker jag är stark
typer som jag behöver
som visar sina fula sidor eller sin svaghet
typer som behöver mig

de är de vackraste och finaste människor som finns
de är vänner
och dem är världen full av.

vilken tur!


jag har seriösa problem men mina bilder så ni levereras denna upp o ner.

bildtexten: två av de finaste människorna på jorden. med sina fula dagar eller moments.
du är antagligen en av oss.