midnattsspring - en milstolpe

sprang första gången i mitt liv 10km och gillade det! hade mest ont i kindmusklerna då jag kom i mål - kunde inte sluta le. känslan längs loppet, alla människor, karnevalstämningen - men kring välmående - nåt man mår bra av. alla som log, hejade och ropade längs vägen, kunde inte sluta le tillbaks.

tankarna snurrade oxå ett år bakåt.
vid 2 km mindes jag mig för exakt ett år sedan; jag låg i soffan hos en vän, fruktansvärt trött i själen och alldeles tom inuti och samtidigt beslutsam. en vecka hade gått sen jag bestämt mig för att leva MITT liv.
vid 4,5 km hurrade jag över att för exakt ett år sedan godkändes budet jag gjort på lägenheten och jag köpte därmed mitt hem. där låg jag i min väns soffa och det knöt sig i magen av spänning, stora beslut jag fattade helt själv (med det bästa av ärligt stöd av vänner och familj).
vid 6 km gick det kalla kårar längs ryggen då jag sprang förbi det hem jag bodde i för ett år sedan. där jag bodde med en annan människa.
strax innan 8 km tog jag en liten glädjespurt för att jag sprang bort från det området. tänkte på hur jag hittat mina egna vägar sen ett år, hur jag lämnat det och sprungit vidare.
strax innan 9 km tänkte jag bara på springande och att jag bara ville svänga, sluta.
strax innan 10 km rusade jag så att jag slutade ha koll på fötterna och bara spurtade. av glädje för att vara här och nu och inte mer där för ett år sedan.