den överraskande lättnaden

i tisdags hände något omtumlande. jag och min chef satt i ett tufft möte. vi fick igenom det vi kämpat för. trots tuffheten i mötet. vi fick det. ett beslut som kommer påverka min vardag.

och så sprang vi vidare med dagen. men några timmar senare när jag fick en andpaus så slog den till. känslan. jag ville bara gråta o lägga mig ner åo somna på samma gång. jag tror min chef kände likadant. vi stirrade tomt på varann och gick ut i solen ti våra bilar. åkte hem.

i bilen på vägen hem rann tårarna. bara rann. lade mig i soffan. stirrade i taket (har aldrig gjort det i uttryckets rätta bemärkelse förr. bara stirra, inget annat, inte en tanke)
gick ut. mötte havet. sade hej. gick hem. gjorde en deal med hunden - vi skippar sista kvälls-kissen ikväll, blir du nödig väcker du mig. hon förstod. kröp i säng kl.19.40. tänkte att jag säkert vaknar tidigt men sätter väckning för säkerthets skull. vaknade dryga 10 timmar senare till väckningen.