winter wonderland

har just krupit i säng på scandic i kuopio. susat hit med en kollega ikväll. genom ett fantastiskt vinterrike. inte så mycket snö men ett lagom lätt täcke som lagt sig över allt. vita gnistrande träd. en himmel smockfull av stjärnor. rofyllt. jag gillar att ibland bara susa långa vägar i bil. på tomma vägar. ensam eller i bra sällskap.

tack

nu drar jag en klassiker: att vi säger ordet tack alldeles för sällan.
jag tänker ofta "tack" - tack till personer, tack för saker de gett, gjort eller sagt.

nu har jag bestämt att säga det oftare, inte bara tänka. det är ju ett så lätt sätt att sprida glädje och det är hurja mycket roligare att säga alla tack innan folk dött bort eller gått upp i rök på annat sätt.

skrev nyss två tack.
det behöver ju inte vara så konstigt, rakt upp och ner bara. "tack för att..." en-menings-mail är rätt snabba att skriva.

kan ordet tack få inflation, går det att överbruka det?





jag tror inte det.
men det går att missbruka det.
missbruk är tack utan känsla, utan motivering. tack som sägs för att det "hör till att säga det".

tack. tick tack.

grow

i dagarna två har jag funderat på autentiskt ledarskap, skillnad på grupp o team, på mitt "varför", på team-dynamik, och jag har övat på grow. att själv växa o hjälpa andra växa.

Goal
Reality
Options
Will

mest av allt har jag verkligen stannat upp o försökt se människor. jag har varit fruktansvärt närvarande o jag har varit överraskande öppen utan att det gjort ont eller känts jobbigt.

dessutom har jag insett att maslows behovshierarki är ett utomordentligt redskap för att förstå mycket.

fjant

såna fåniga svängar jag har om denna blogg. genast då jag vaknade imorse blev jag nästan blyg igen. och tänkte kvickt radera den nya bloggstarten.

eller starta ny blogg.
eller flytta tillbaks till min gamla på ratata...

känns som om jag borde starta på rent bord.
jag tror jag nollade en hel del då jag firade nyår i min soffa med snuva och skumppa.

överdrivet kanske. jag är ju samma som förr. nollar helt gör man ju aldrig.

äh. ska inte fundera på detta så mycket. ska bara blogga. för det är ju kul.

lycklig vispgröt

nej vet ni vad.
jag o blogg-slut är tydligen inte meningen (jag försökte visst bryta detta förhållande redan för ett år sedan).
jag tyckte att nu ska jag hålla det fattade beslutet om att skippa bloggen. "stick to the plan" liksom. stå för ditt beslut j*kla skrutt.

men nej. nu har stunden gått, beslutet dags att slopas. kanske inte just detta beslut är ett sådant man måste vara så ståndaktig med. jag brukar väl vara rätt rakryggad i det mesta andra.

för nu är det bara så att jag är så lycklig så det är lika bra att låta det spricka o rinna ut över bloggen också. sen jag slutat har jag så många gånger kommit på bra juttun jag velat dela med mig här. men jag har bitit mig i fingrarna. men va tusan - vad spelar det för roll!?

det allra roligaste med bloggen är ju att själv gå tillbaka o läsa den senare. att dela med sig av stunder och tankar åt sig själv. fast egentligen är det nog lika roligt att dela med sig med er andra, det blir ju mycket roligare då. delad glädje dubbel glädje o hela den faderullan ni vet. så kanske nån hittar tillbaka hit.

hur som helst så har jag just idag inget viktigare att säga än att:
- jag är barnsligt förtjust i det stora varuhusets vispgröt, brings back childhood every time!
- Monica Zetterlund filmen är fruktansvärt bra - se den om du kan! lär gå på engel
- jag har haft en perfekt dag i all sin måndags-enkelhet
- jag älskar att jag har vänner att skratta med

då var det färdigt.

nu säger jag tack för mig.

nån dag kanske här igen. eller så inte. tiden får visa. men nu ska jag lägga ner denna blogg. sluta med andningshjälpen nu och då. nu får den vila utan skrivkramp.

bloggandet började här och med en ostpaj. den 21.4.2009. för 4 år och 7 månader sedan.

sen har bloggandet följt mig genom en resa som är obeskrivlig, så många resor som rymmats med under dessa år:

en resa till Indien.
min mormor som betydde en värld för mig och gick bort.
ett jobb, en chef och kolleger som fått mig att växa flera meter per år mentalt. jag har lärt mig så mycket, sett så mycket, upplevt så mycket och utvecklats som männsika något fenomenalt.
vardagen i helsingfors.
gu´barn som vuxit och lärt mig mer än jag lärt dem.
en resa i ett förhållande och ur ett förhållande.
sorger och besvikelser till stunder av lycka.
resor, somrar och vintrar med vänner och familj.
mest av allt ändå lycka. jag är en lyckligt lottad människa och eftersom jag inte tror bara på lotten så har jag också skapat min lycka.

nu vete jag f*n vart det här livet ska bära. men bär gör det i alla fall alltid. och det är det fina med just livet. bara man vågar tro på det så bär det.


har mycket att skriva, mycket jag tänker och känner. men just nu känns det plötsligt för privat. gillar inte att skriva så att jag måste tänka efter, fundera på formuleringen.

nu ska jag leva och göra just det som känns rätt - sånt här - det blir man glad av.

tack till alla som läst nu och då. ni är säkert inte många kvar här efter denna tysta höst, men jag har varit glad för era besök här.

alltid finns det en ny morgon och nya äventyr att upptäcka! ta hand om dig!

den bästa idé jag hört

Lisa har en alldeles strålande idé åt butiksbranschen - kolla den o samtidigt kan du ju sätta en slant i bössan för att hjälpa! jag utmanar dig - vi har nog råd att hjälpa med en liten slant!

http://livetmedlisa.ratata.fi/blogg/article-48016-338329-bada-i-pengar-och-ris

fyllehund

jag har nästan hela livet varit hundägare, eller åtminstone hundrastare.

och jag har tänkt på en sak. hundar är viktiga för fyllon.

 

när man möter ett fyllo på hundpromenaden så spricker ofta det sargade, smutsiga, stela ansiktet upp i ett varmt, mjukt leende. och buttert muttrande byts ut mot ett sluddrande glatt "kukkuluuruu, kukas se siellä?"

 

fyllot pratar till hunden, inte mig. och hunden viftar överseende men ändå glatt på svansen. i tonåren skyndade jag mig förbi fyllon. nu bjussar jag på det, jag går lite långsammare och låter dem gurgla på åt hunden medan jag går förbi. jag kan till och med småle åt fyllot (som oftast mest svarar med en förvånad min).

 

jag tror att hundmötet är den enda gång fyllot möter någon som inte direkt gör en stor lov runt hen, rynkar på näsan eller låtsas att fyllot är osynligt. jag tror osynligheten är värst - och hunden ser dem ändå alltid även om inte heller hundar älskar alkoholpåverkade människor.

 

jag tycker det är fint att se en människa le av mänsklig tillgivenhet och glädje. människans ansikte blir mjukt när den möter något mjukt. sådär som människor byter min när de hälsar på småbarn eller söta djur. hur mycket man än sjabblat bort sitt liv och sin hälsa kan jag gärna låta fyllot få den där varma goa känslan ett leende ger i kroppen.

 

farsdag

har firat min roliga far. han som samlar på båtar och av mina vänner kallas för Finlands James Bond. nu är han dock pensionerad agent o har sadlat om till båtsysslare, museologi-studerande och konsult.

det fina idag var att vi också på sätt o vis firade morfar lite. så ett kort brev till himlen här:

hej morfar!
idag har din kära fiskarbåt - blåa båten, papattajan, puttputt-båten (kär båt har många namn) - äntligen fått flytta in i ett torrt bo. hon har stått på klippan alldeles för länge för att vi skulle våga sätta henne i sjön, hon är ju ändå en dam i värdig ålder. nu ska hon få stå i skydd från snö och storm. bli ompysslad såsom äldre damer behöver. om några år ska hon väl puttra på havet lite igen.
jag hoppas du, morfar, får ditt lilla, finurliga, glada småleende på läpparna nu. det här blir nog bra.
/ heidi



jag bjöd på farsdagsbrunch

hon lämnande skärgården där hon bott i minst 50 år. för att tas hand om i gamla brukslokaler.

jag hatar att se båtar "flyga" - så fel. lika spännande varje gång.

värdigt sällskap, gamla båtar o gamla bilar är fina.  

Krångel Ab - båt- och bilsyssleri. ett lustigt företag.

dags för nåt annat hörrni

nu är det dags att den här bloggen tar sig i kragen efter allt golv-gnäll. denna fredag ska det drickas golv-skumppa i goda vänners lag o sedan är golv-fadäsen och ångesten begraven for good.

snart ska jag leverera lite nev jårk-stämningar för det vara bara så bra att det sällan kan bli så bra.

kör dock en liten eloge till mitt ressällskap nu. samtidigt till mina vänner - för de är de finaste typer jag vet!


reste tillsammans med en av de bästa av filurer
en sådan där som står ut med alla mina krumelurer

jag tror mig (kanske många andra också tror) ofta vara särdeles munter och gladlynt
men jag kan ha sådana skov av odefinerbar butterhet eller irritation att det är långt från vackert pynt.

säga fult eller trampa på viktiga människors tå,
samtidigt som jag egentligen vill viktig för dem stå.

men dessa typer som lyssnar på mitt fräs och fräser tibaks
typer som säger sanningen när det gör ont
petar på mina fula sidor
men också får mig att känna mig som den bästa och snyggaste och viktigaste i världen
som ser mig svag men också tycker jag är stark
typer som jag behöver
som visar sina fula sidor eller sin svaghet
typer som behöver mig

de är de vackraste och finaste människor som finns
de är vänner
och dem är världen full av.

vilken tur!


jag har seriösa problem men mina bilder så ni levereras denna upp o ner.

bildtexten: två av de finaste människorna på jorden. med sina fula dagar eller moments.
du är antagligen en av oss.