...idkar jag regelbundet eftis hos mig. förra veckan var det pyjamasparty, denna vecka har gått åt till att återupptäcka mina barbien och tillhörande stuff från barndomen*. och ikväll var det BUU-klubben o namnsdagsglass.
mycket bra koncept att köra lite barn-samvaro eftermiddgar då man tampas med vuxna hela dagarna. kontraster är alltid bra och egentligen är vuxna inte ens så himla mycket klokare än barn, skillnaden är främst att de tror sig vara det.
* det här med barbien då? nåt säkert många jämnställdhetare grämer sig över idag. jag har väldigt blandade känslor till att packa upp dem.
herreguud ett sånt leksakskoncept. Barbie med stora bröst o trådsmala midjor, sixpack och vältränade armar på Ken. äckligt konceptuellt. och nästan skrämmande att barnen fort var inne i att leka bröllop.
och samtidigt minns jag ju hur jag kunde leka i timtal med dem. bygga hus på klipporna på lande. det var äventyr, resor till konstiga ställen, balett-tävlingar, kärlekssorger och allt det där klassiska. jag minns när jag sparat tillräckligt pengar att själv kunna köpa den där Barbien jag tittat på länge. hon med ljusröd klänning och hela fastaget.
och nu har eftis-gästerna varit uppslukade i lekar med dem 3 eftermiddagar...
så är det nu sen fel eller rätt? och är det faktiskt leksakerna som skapar stereotypierna eller är det vi människor? och skulle vi ens klara oss utan stereotypier och klassiska uppfattningar om det "normala"? samtidigt som det egentligen inte finns nåt "normalt" så har ju människan ett grundbehov av trygghet. att skapa ordning och reda i sin tillvaro. att göra små fack där man kan sortera sin värld. normalt och ickenormalt.
hur som helst så är ju det mest korniga av allt att jag lekt med pilot-Ken som liten...
jag fnissade så jag vek mig dubbel då jag packade upp honom, hade glömt honom... (ni som känner mig inser det lustiga...)
